Du är borta, men jag vägrar förstå det.

Jag pratar åt dig, skäller, ber om ett tecken men ingenting händer.

Jag varvar mellan att storgråta till att bli förbannad, jag vet inte hur jag ska reagera, allt går för fort.

Alla våra minnen svävar framför mig, din röst, ditt otroliga skratt.

Men även alla våra bråk, alla gånger vi skrikit på varandra om något så oväsentligt.

Jag ångrar att jag inte svarade åt dig sista gången du ringde..

Och jag hör dig nästan stå och skratta samtidigt som du säger att jag bara snackar skit.

Jag är tacksam för att jag fick lära känna dig, för att jag fick känna din kärlek trots allt kaos vi hade, att jag fick dig att le och att du fick mig att älska dig.

För oavsätt vårat kaos, så älskar jag dig, always have, always will.