Hur ska jag ens börja?

Hur ska jag avsluta?

 

Botten, det är där jag är just nu.

Mina tårar vill inte sluta rinna och mitt kväda skrik finns kvar i kuddarna.

 

Jag är orolig, oroligt att du ska hitta någon annan.

Orolig att jag inte räcker till, att jag bara är en i mängden.

Jag har sett dina ord, och dom gör ont.

 

Varför faller jag fortfarande?

Faller forfarande för dig, då jag är med dig.

 

När jag är själv är ensamheten som värst.

Ångest, panikångest, depression och ännu mer ångest.

Finns det någonting kvar?

Någonting kvar som kommer få mig att stanna?

 

Någonting som får mig att hitta ljuset.